Om jag bara kunde förklara hur jag känner det just nu. I Tisdags gick min svärfar bort. Vilket känns fruktansvärt jobbigt! Jag var en av dom som Lasse pratade med ca100ggr om dagen! Jag var en av dom som han ringde då Brage var på trav för att fråga om jag hade kollat på oddsen på hästarna, om dom hade gått, hur det hade gått och vilken tid dom gick. Ikväll var Brage i Östersund och startade, och allt känns så jävla tomt!

 

Jag satt och väntade på samtal nu ikväll men insåg, det kommer inte bli några fler samtal! Det kommer inte bli några mer samtal på morgonen där en tjurig röst säger: Har du inte klivit upp än.

Jag svarar att jo jag klev upp kring halv 6 och då skattar han och säger: Ja det förstår ja för då har du en halvtimme till sex sen e du nöjd och glad! Han frågar och natten har varit lugn. Om barnen e vakna, om Brage har åkt på jobbet, vad jag ska göra under dagen.... Inga fler samtal...

 

Allting gick så fort. Jag ringde dig Tisdagsmorgon kl 07,25 för att se att du var vaken. Du svarade och sa att du skulle komma ner till kl 8 och skjutsa mig till dagis med barnen. Tiden gick och du kom aldrig... Klockan blev halv 9 och jag hade försökt ringa dig sedan kl 8 men du svarade inte.. Jag förstod att någonting inte stämde. Jag ringde Margaretha och frågade om hon hört någonting ifrån dig. Hon hade oxå försökt ringa med du hade inte svarat henne heller. Brage ringde, frågade samma sak. Om jag hade fått tag i dig. Men du svarade ingen av oss! Vi blev oroliga!

Jag ringde mamma och hon kom upp för att skjutsa mig för att  lämna barnen på dagis kolla vad som hade hänt dig. klockan blir 9 och vi får fortfarande inge svar.. Vad fan hade hänt!? Varför svarade du inte!? Du hade ju alltid telefonen på dig. Jag pratar med Carro när jag hör i bakgrunden hos henne: Dom slår in fönstret hos Lasse! Någon slår in fönstret hos Lasse!! Jag började bli ännu mer orolig nu... Vad fan hade hänt?! Vi struntade i att lämna barnen på dagis då mamma kom och åkte och hämtade Brage ist och åkte upp för att se vad som hade hänt...

 

Brage hade skickat upp Kenneth och det var han som slog in ditt fönster för att kunna komma in till dig. Då jag och Brage kommer fram skyndar jag mig in i lägenheten! Ambulansen hade redan kommit då! Du var vid medvetande men du sludradde ganska bra!  Vi ser att du hänger med din vänstra arm på sidan av rullstolen och ambulans personalen vänder sig till oss och frågar: Brukar han titta snett med vänster öga? Det är då jag förstod... Du hade fått en stroke!

 

Jag och mamma åkte iväg för att hämta Margaretha men påvägen tillbaka till Undrom möter vi din Ambulans med blåljus så vi vänder om och följer efter. Vi kommer in på sjukhuset och frågar vart du är. Du hade precis blivit körd till rönken så vi går dit för att möta upp dig. Men då vi möter dig är du medvetslös och ser ut att sova. Vi fick inte följa med in i ditt rum direkt utan vi fick sitta utanför och vänta.. och det kändes som en evigehet. Jag var säker på att du skulle bli piggare, att du skulle klara detta oxå! Du har ju åkt in och ut från sjukhuset Men du har ju varit så pigg på sista tiden! Jag förstod inte... Då vi väl fick komma in på ditt rum förstod jag att det inte alls skulle bli som jag trodde... Läkaren stod där inne och förklarade vad som hade hänt. Du hade fått en kraftig hjärnblödning och du skulle inte klara dig. Det fanns ingenting dom kunde göra för dig. Det var bara att vänta tills din kropp stängde av sig själv... Vi satt där i ditt rum Jag och Margaretha från kl 10,30. Brage Caoline, Simon, Kenneth m.Fam och stefan kom... Margaretha, Jag, Brage, och Caroline, satt där till kl 6 innan vi åkte hem.  kl 18,11 Somnade du inte.. Vi kom tillbaka senare på kvällen och sa hejdå. Det var jobbigt att se dig där, men det såg ut som du sov. Jag hoppas att du har det bättre där du är nu!!

 

Du anar inte hur jobbigt det är utan dig! Du var som en far för mig. Vi bråkade ibland blev vi ritktigt ovänner! Men vi ringde ändå varandra och pratade! Du var den som lyssnade. skrattade och gick mig ändå på nerverna! Men du fanns alltid där och ställde upp! Du Skjutsade om jag bad. Du pratade i telefonen. Du hämtade/lämnade oss då vi bad dig för att ta oss någonstans... Jag vet inte vad mkt mer jag kan skriva.... Det gör ont i mig att du lämnade oss alldeless för tidigt!! Allt gick så fort! Men jag är glad att det gick fort för din skull! Jag hoppas så innerligt att du inte behövde lida den tiden du låg där och bara andades och väntade på att ditt hjärta skulle sluta så!

 

Vi alla Saknar dig Lasse och du lämnade oss alldeless för tidigt!  Vi älskar dig!